I lördags parades Icona med Lias och för någon dag sedan gick jag ut med den informationen offentligt på hemsidan och diverse sociala medier. Jag känner mig just nu väldigt överväldigad över den fina responsen jag har fått på kullen. Att jag tror starkt på Icona kull är en sak, men när utomstående som inte känner Icona personligen också ser att denna kull har potential och eventuellt är något för dem, det värmer.
Jag tycker det har varit så svårt att fatta beslut gällande aveln. Eftersom detta är min första kull känns det som om jag har väldigt lite kött på benen. Trots att jag har läst på en hel kan jag inte kasta omkring att jag har någon tidigare erfarenhet. Detta är frustrerande i vissa lägen eftersom en inte ses som seriös ifall en inte har avlat i X antal år. Samtidigt så måste någon kull vara den första. Speciellt när det kommer till defekter och de kända leden har jag svårt att veta var jag ska ställa mig. Jag är medveten om vad jag själv vill uppnå med min avel på kort sikt, jag vill ta fram roliga hoppkaniner med trevligt psyke och förutsättningarna att “nå toppen”. Jag tror att de flesta som avlar på hoppkaniner har de målet när de tar en kull mer eller mindre. Vad som är “roliga hoppkaniner”, “trevliga psyken” och “bra förutsättningar” är dock endast tolkningsfrågor, det är nog därför det finns en så stor variation på våra hoppisar! När jag tänker på lång sikt så är jag mer osäker på vilken hoppavel jag vill bedriva. Jag tror en måste vara ordentligt medveten om att alla kullar som tas i hoppsyfte kommer att påverka vår avelsbas. En kan inte bara ta en kull med titulerade föräldrar som gett bettfel och sedan säga “åh vilka underbara hoppkaniner detta kommer att bli, men ungarna bör inte användas i avel”. När de ungarna sedan växer upp (förhoppningsvis med turen att klara sig utan att ärva defekter) och blir Grand Champions, kan en ju bara använda samma ursäkt och avla vidare på dem. På så sätt kommer vi aldrig kunna bli av med defekterna hos våra älskade hoppkaniner. Jag vill bedriva en hållbar avel. En avel som inte sprider defekter i vår avelsbas, och som verkar för att våra kaniner inte blir allt för inavlade. Samtidigt vill jag få fram duktiga hoppare. Det är en väldigt knepig balansgång. Varför avlar jag inte helt obesläktat då? Jag anser att hoppaveln har kommit väldigt långt. Kaninerna som gått bäst ute på banorna har fått många kullar medan de som saknar de kvaliteter som krävs för att bli en attraktiv hoppkanin inte har avlats på. Detta har lett till att våra tävlingskaniner härstammar från ett fåtal duktiga hoppkaniner eller “led” som vi kallar dem idag. Det har nästan blivit som en konstgjord upspeedad form av naturligt urval. Baksidan av detta är att vårt urval inte har tagit hänsyn till defekter. En bettfelsgen hindrar inte en kanin från att bli duktig på banorna, därför tillåts en kanin som Arris i fortsatt avel. En annan nackdel är att när vi så hårt selekterar våra djur på att de enbart är duktiga hoppare, kan många andra egenskaper gå förlorade. Ett exempel kan vara färgvariation. Om vi endast avlar på hoppförmåga och de duktigaste hopparna råkar vara madagaskar, lär den kommande generationen ha en stor andel madagaskarkaniner. Dessa avkommor efter de duktiga madagaskarföräldrarna har ärvt hoppförmågan från sina föräldrar, men även färgen som en bieffekt. Därför kommer anlaget för blått att så småningom att tyna bort i genpoolen för hoppkaniner, eftersom det endast är de duktigaste hopparna som avlas på och dessa kaniner råkar vara madagaskar. Det skrämmande med detta är att det även gäller egenskaper som reproduktions drift kan gå förlorade eftersom de bästa hopparna inte är honor som tokbrunstar eller snuskiga hanar med nosen i backen. Kanske kommer vi att förlora anlaget som ger sociala tama djur, eftersom de bästa hopparna råkar vara mer tillbakadragna och känsliga. Det är därför som jag tror att genetisk variation är så viktigt. Den enda lösningen är att ta in nytt blod och bredda avelsbasen, även om detta inte alltid ger de duktigaste hopp kaninerna. Samtidigt har jag svårt att se varför vi skulle behöva “börja om”. Om vi avlar på helt obesläktade kaniner så kommer det ta många, många generationer innan vi får kaniner som kan mäta sig med dagens hoppare. Om de ska bli duktiga hoppkaniner lär vi behöva para de absolut bästa obesläktade hopparna med varandra och selektera ut dem som gör sig sämre på banan, vilket mer eller mindre bara skulle skapa “nya led” eftersom en hela tiden avlar på samma kaniner. Jag tror inte heller detta skulle undvika defekter, eftersom defekter är så svåra att kartlägga. Det finns ingen garanti för att obesläktade kaniner inte har skit längre bak i stammen... Mitt svar i dagsläget är att jag tror en hållbar hoppavel måste innebära att vi blandar in obesläktat blod i våra hoppstammade kaniner. Kanske varannan/var tredje generation för att hålla nere inaveln vore lämpligt. För att undvika defekter så måste vi bli bättre på att selektera ut defekterna när de uppstår. När en kull med bettfel född måste bli bättre på att ta ur ungarna, föräldrardjuren, föräldrardjurens tidigare avkommor, föräldrardjurens syskon, föräldrardjurens föräldrar och föräldrardjurens halvsyskon ur avel. Detta kan bli en ganska lång lista av djur som ej ska avlas på. Speciellt ifall föräldrarna kommer ur stora kullar och bettfelet inte uppstår i den första kullen, men det måste ändå göras. Några av kaninerna man tagit ur aveln kommer såklart inte heller att bära på genen, och det är nog så många resonerar när de fortsätter att avla på kullsyskonet till en kanin som gett bettfel, men det innebär inte att ingen av de kaninerna bär på genen. Eftersom vi inte kan veta vilka som ärvt bettfelsgenen och vilka som har ett friskt genpar måste vi ta ut alla om vi ska få bukt på problemen. När det kommer till de bettfel som redan finns i stammarna idag blir jag mer ställd. Här får man börja kalkylera riskerna, väga fördelar mot nackdelar och hoppas att man har rätt när man säger att det känns otroligt att kaninen har bettfelsgenen. Jag har svårt att se att jag skulle plocka bort ett helt led ur min avel (förutom kanske Adde, men där är det en annan femma). Hos dagens hoppare är leden så korsade med varandra att det inte går att säga “vems fel” det var genom att kolla på stammarna. Man måste se till individerna man tänker avla på, hur nära ligger den genetiska defekten? Finns det en konstaterad bettfelsbärare i “rak linje” bakom kaninen eller är det barn/barnbarn/kullsyskon till kaniner i stammen som lämnat defekter? Det är väldigt krångligt alltihop. Men det är därför som efterforskningar blir så viktiga. Jag vill kunna se tillbaka på de beslut jag fattat och tänka att jag gjort rätt. Både om ett år när ungarna är ute och tävlar för fullt på banorna och om 10 år när de bara är namn i stammarna. Jag vill inte fatta några blinda beslut, det är därför som det är så viktigt för mig att ta reda på allt om de kaniner jag planerat att avla på. Sedan finns det saker om dem som jag omöjligt kan veta, jag kan inte kartlägga Icona och Lias genom, men jag kan göra en underbyggd gissning. Om jag inte trodde att valet jag gör var rätt, så skulle jag inte heller göra det.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
BloggBloggen handlar om allt möjligt som rör kaniner. Som kaninhoppare är det en del reflektioner över sporten. Det handlar om träning och tävling och arbetet som läggs ner på kaninerna men också i viss mån analyser av mina egna kaniners utveckling. Även min utveckling som förare och tankar om avelsarbetet skriver jag om på bloggen. Tanken är att bloggen ska ta upp kaninhållning mer generellt i ett bredare perspektiv samtidigt som det är inriktat på min upplevelse som kaninhoppare.
Min förhoppning är att du som läsare ska kunna få nya tankar och idéer om kaniner, kaninhoppning och kaninhållning. Jag vill dela med mig av min infallsvinkel och även ta del av din, för det är så vi kan vidareutveckla kaninlivet och kaninhoppningssporten. Kommentera om det är något speciellt ämne du vill att jag ska skriva om! Arkiv
Juli 2020
Kategorier |