26/12/2017 0 Kommentarer Intensivt tävlandeI helgen ska jag och kaninerna tävla... igen. Hela hösten och vintern har varit väldigt intensiv för min del tävlingsmässigt. Jag och kaninerna har varit iväg på 3 tävlingsdagar i Oktober, 3 tävlingsdagar i November och 5 tävlingsdagar i December. Det är nästan tävling varje helg, två tävlingar på raken vissa helger. Det är en absurd mängd tävlingar när man lägger ut det på det viset. Jag tycker visserligen det är hemskt roligt att åka iväg med kaninerna, gå upp svintidigt, träffa alla kaninvänner, frysa i ridhus, äta någon gammal pastasallad och adrenalinladdat vänta på sin start för att sedan somna i bilen påvägen hem. Ibland frågar jag mig själv vad fan det är jag håller på med, hoppar med kaniner i ett snöre över plaströr? Tänker man för länge är det helt sjukt, men jag tror också att anledningen till att man tycker att det är sjukt är eftersom det är såpass ovanligt och därmed normavikande. Kan du inte spela fotboll som en normal tonåring? Egentligen är nog inte kaninhoppning konstigare än hockey; sporten där man glider runt på metallbitar i stora kylskåp och tuffa killar i buckliga dräkter puttar en liten puck med en träpinne. En annan sak jag frågar mig när tävlandet blir så intensivt är om det verkligen är bra för kaninerna att hoppa så mycket. Jag är övertygad om att de flesta kaniner mår bra av kaninhoppning på sin egen nivå som träning och aktivering, och jag tror att mina kaniner tycker det är roligt att åka iväg och tävla. Oftast lyser de upp när jag ger dem tecken att kliva över start. Öronen vinklas fram, de spanar ut över hinderna och vet vad de ska göra. Man ser hur kaninen fokuserar på uppgiften framför sig. Dessutom så tycker jag att mina kaniner märkbart presterat bättre av att tävlas regelbundet. Jag vet inte riktigt varför, det kan ha att göra med att hoppningen blir mer rutinmässig. Jag vet för det mesta vad jag ska göra och kaninen vet för det mesta detsamma när vi äntrar banan. Det kan självklart bara vara en tillfällighet, att kaninerna är i bra form och därför syns det på resultaten när man startar mycket under en kort tid. Svårt att säga. Det jag är rädd för är att det aldrig finns tid för någon längre vila. Med undantag för Icona som fått tävlingspaus då hon blivit parad så blir det väldigt mycket hoppa, hoppa, hoppa för de små liven. De gör ändå en idrottsprestation varje gång vi hoppar en serie hinder, de blir trötta, muskler och leder slits och det blir väldigt lite återhämtning. Jag vill ju gärna att mina kaniner ska kunna hoppa på sin toppnivå till 6-7 års ålder för att sedan köra lite veteranklass när de blir för gamla för att tävla högre. Jag vill att mina kaniner ska vara sunda livet ut. Är det verkligen rent hälsosamt för kaninen att hoppa så mycket? Det blir nästan själviskt, för att jag själv tycker det är roligt att tävla.
Jag vet med mig från ridvärlden (ganska logiskt sett) att hopphästar som tävlat mycket höga klasser i ung ålder inte håller för en lång karriär, medan t.ex duktiga C och B ponnyer som vart tredje år fått byta ryttare och komma ner sig i klasserna emellanåt tävlar piggt på även i de högsta klasser när de är 19-20 år. Iallafall blir det Nyårscupperna i Örebro i helgen, där endast mina yngsta förmågor Blaze och ¡Vamos! hänger på. Eftersom jag samåker kunde jag inte ha med mig hela gänget och Helix och Icona ska ska tävla mini-kista så därför får de vila medan mina lättklassade kaniner drillas lite. Det blir ¡Vamos! andra tävling och första ärliga chans, då jag lite halvtaskigt debuterade honom på matta i Jälla. Då gick han igenom alla hinder och OPL i båda klasserna. Egentligen har jag inga höga förväntningar, jag hoppas att han gör ett par ärliga språng, då jag vet att han kan. Han måste bara förstå vad vi håller på med. Blaze kan knipa den där sista pinnen i krok lätt nu, vilket vore bra då hon börjar bli lite nonchalant i lätten och visat att hon klarar medlen fint. Dock tror jag att konkurrensen kommer att vara hård, så målet ligger som vanligt på att vi får till lite mer harmoniska lopp i kroken. Hon kan bli rätt så dragig när hon inte vet vart hon ska, men söka hinder gör hon bra!
0 Kommentarer
24/12/2017 0 Kommentarer Första inlägget -Hur allt börjadeJag tror att det första inlägget på denna blogg bör vara någon form av välkomnande och introduktion. Det är i skrivande stund julafton och inlägget och hemsidan publiceras nu som en julöverraskning!
Dock har jag ingen aning om vad eller hur jag ska skriva om den fronten. På startsidan står mycket om tanken bakom bloggen och vad jag i framtiden kommer att skriva om. Jag har många idéer på saker jag vill ta upp där instagram inte har varit rätt forum. Jag antar att de Du som läser hittade hit via min instagram @Ellanskaniner, och därmed kanske har en hyfsad koll på vem jag är och mina kaniner, men samtidigt kanske det är ett väldigt naivt antagande att någon redan har koll. Därför skriver jag en kortare sammanfattning på hur mitt kaninintresse började. Detta är alltså starden på hur jag så uppslukad av kaninvärlden att jag måste ha en blogg att fylla mina kanintankar i. Jag är 15, strax 16, år och fick min första kanin för vad jag tror måste vara tre och ett halvt år sedan. Jag var i stallet en Fredag och blev frågad om jag ville ha en kanin av en bekant. Hon ville bli av med sin första kanin eftersom hon nu skulle satsa helt på kaninhoppning (jag hade då aldrig hört talas om sporten och tänkte bara "Kaninhoppning, Wtf?"). Jag hade tidigare haft en hamsteruppfödning och tänkte något i liknelse med "Åh, jag kan ta hem en stor, ullig hamster!". Jag svarade att jag gärna ville ha henne och tog sedan hem henne på Söndagen. Lördagen, alltså dagen innan jag tog hem henne, spenderade jag genom att läsa på om kaniner på Kaninmagazinet.se. Det var då jag insåg att detta skulle bli otroligt svårare och mycket roligare än att ha en hamster... Det är nog därför jag har en viss förståelse för hur vissa kaniner har så hemskt låg status, där de bor i för små burar utan hö och endast käkar gnagarblandning hela dagarna. Jag tror det handlar mycket om okunskap snarare än illvilja. Det är alldeles för lätt att köpa kaniner på impuls, och jag hade själv kunnat hamna i okunskapsfällan som tolvåring. Man kan tycka att mina föräldrar borde tagit mer ansvar för mitt "kaninköp", men de såg det också som "ännu en hamster" i början. Kaninen jag fick hem var en svartbrokad "angorakorsning" som redan var till åren när jag tog över henne av en bekant. Hennes namn var Wissla och hon tävlades under namnet "Big Mama". Idag betvivlar jag på om hon faktiskt var en angorakorsning. Tjejen jag övertog henne utav påstod det, men hon såg ut mer som en lejonhuvad dvärgvädur. Hon hade inte heller angora ull, vilket jag idag vet är en speciell mutation och inte bara en gen som ger längre päls. Därför måste hon haft någon annan långhårigras i sig också. I varje fall var hon en korsning av något slag. Jag vet i princip ingenting om hennes bakgrund. När hon kom så var hon skygg och morrade i buren. Jag upplevde henne på den tiden som aggressiv, trots att hon bara gjorde utfall någon gång emellanåt. Med mina nyvunna halvfullständiga kunskaper från kaninmagazinet så gjorde jag allt möjligt för att arbeta med det lilla livet. Jag torkade örter, gick ut på promenader i för kort koppel och hade henne i en lite för liten bur de första månaderna. Jag tyckte det var roligt, fast min kanin var mest rädd och sur hela tiden. Jag gillade och se den dagliga utvecklingen. Jag älskade verkligen känslan av framsteg när hon vågade äta maskrosblad direkt ur handen. När vinterhalvåret kom så gjorde jag nog det värsta misstaget i min kaninkarriär. Vi byggde en kaninbur i vårat hönshus eftersom "kaninen inte skulle frysa". Hon hade precis börjat lita på mig någorlunda när hon flyttade in i hönshuset tillsammans med hönsen. Fåglarna stressade henne utomordentligt och dammet som hönsen skapar satte sig i luftvägarna. Till våren hade jag blivit klokare. Vi byggde en stor inhängnad/lösdrift på nio kvadratmeters hage och bur. Sedan köpte jag Wissla en kompis från en kaninhoppare via en annons på blocket. En kastrerad hermelinhane kallad Alex. Det var inte förrens då, när hon kunde slappna av, som jag började göra riktiga framsteg med henne. Den sura och rädda kaninen var som bortblåst, och nu hade jag en harmonisk och nyfiken tant som kom att bli min bästa vän. Sedan hade jag nu också en väluppfostrad hermelin som läromästare. Och därifrån bara eskalerade mitt intresse. Jag och min kompis Anna skapade ett instagramkonto åt våra kaniner, vilket steg för steg har lätt mig till där jag är nu. Det är långt ifrån hela historien och det förklarar bara början! Tack så mycket för att du läste! Mvh Ellen. |
BloggBloggen handlar om allt möjligt som rör kaniner. Som kaninhoppare är det en del reflektioner över sporten. Det handlar om träning och tävling och arbetet som läggs ner på kaninerna men också i viss mån analyser av mina egna kaniners utveckling. Även min utveckling som förare och tankar om avelsarbetet skriver jag om på bloggen. Tanken är att bloggen ska ta upp kaninhållning mer generellt i ett bredare perspektiv samtidigt som det är inriktat på min upplevelse som kaninhoppare.
Min förhoppning är att du som läsare ska kunna få nya tankar och idéer om kaniner, kaninhoppning och kaninhållning. Jag vill dela med mig av min infallsvinkel och även ta del av din, för det är så vi kan vidareutveckla kaninlivet och kaninhoppningssporten. Kommentera om det är något speciellt ämne du vill att jag ska skriva om! Arkiv
Juli 2020
Kategorier |