Jag har länge haft en filosofi om att valen vi gör inom aveln bör vara baserad på fakta. Min uppfattning är att hoppaveln ofta är delad bland de som enbart utesluter de närmsta släktingarna till bettfelsbärare och fortsätter avla på som vanligt när en defekt dyker upp, och de som strikt utesluter hela led om det ledet visar sig ge upphov till bettfel. Till exempel finns det många som väljer att avstå helt från att avla på Exit, en kanin som ofta förekommer väldigt långt bak i stammarna, trots att det finns många kaniner som utgör en större risk för dagens hoppkaniner som en ändå väljer att fortsätta avla på. Dock är vi ganska överens om att det är en hållbar hoppavel vi vill bedriva, och det är en frisk avelsbas vi vill uppnå, förutom duktiga hoppkaniner såklart.
Jag har ett lite annorlunda system där jag försöker räkna ut en form av matematisk risk för defekter utifrån den fakta som finns om dagens led som jag sedan använder som en indikation på huruvida en kull kan anses hållbar ur ett defektperspektiv. Eftersom jag har en aktuell kull med Exit just nu tänkte jag även att det kan vara måttligt spännande för iallafall någon kanin- och avelsnörd därute att ta del av hur jag har resonerat kring stammen. Dessutom har det tragiskt nog nyligen dykt upp ett bettfel efter Fortunas Paramount, en släking till min kull, som orsakat en ganska stor debatt på sociala medier. Jag var tvungen att ändra min riskbedömning till denna kull eftersom en ny riskfaktor hade dykt upp -tyvärr efter min kull var födda. Och utan att trampa någon på tårna vill jag försöka reda ut detta bettfel och hur det är kopplat till min kull, och kanske kan det vara intressant för andra i samma situation, där en nu behöver ta ställning till en ny riskfaktor i sina led pga att ett nytt fall av defekter dykt upp. Därav tänkte jag att jag skulle publicera min riskbedömning även här på bloggsidan, och bara på så vis dela med mig av mitt perspektiv på hoppaveln och de situationer jag ovan nämnt. **En disclaimer, jag medveten om att detta är en otroligt nischad läsning (även på en blogg om kaninhoppning!). I mångt och mycket kan uppfattas som extremt torrt och väldigt "dåligt" bloggmaterial. Detta är vad som händer när naturare möter kaninnörd. :) Dock tror jag att det säkert finns typ 3-4 personer därute som likt mig verkligen kan gå loss på denna typen av grej, så varsågoda! Riskbedömning Icona+Timo ALLA omdiskuterade led Detta är en fullständig lista på alla kaniner som förekommer i de första 8 leden som diskuteras när det pratas om defekter. Jag tror själv inte att alla kaniner på denna lista faktiskt var bettfelsbärare eller utgör någon större risk för att nedärva defekter till den avkomma som står framför oss. Siffran framför kaninens namn visar vilket led (hur många generationer bak) kaninen förekommer i stammen och följs av en förklaring/förtydling om varför kaninen förekommer på listan. För att se fullständig stamtavla klicka HÄR.
Matematisk risk Ifall en antar det värsta om alla ovan nämnda och antar att all information stämmer även där det har uttryckts frågetecken kring vissa av fallen, kan en räkna fram en siffra på:
Jag vill understryka att detta är siffrorna en får fram om en “katastrof”-räknar. Enligt mig är dessa siffror på tok för höga för att representera den verkliga risken utifrån den fakta som finns om dessa led idag, och jag anser att de verkliga riskerna betydligt lägre. Dock är det upp till var och en att tolka riskbedömningen, och en av anledningarna till att jag publicerar dessa riskbedömningar kring mina kullar är att jag vill visa total transparens kring min avel och de medvetna riskerna jag har tagit för mina eventuella köpare. Det är också värt att påpeka att dessa siffror INTE är ovanligt höga i jämförelse med den genomsnittliga hoppkaninen. Idag landar de allra flesta besläktade hoppkaniner på något mellan 10-25% risk att bära bettfelsgenen om en använder denna typ av beräkning. Det gäller även hoppkaniner som inte har några notoriskt kända bettfelsbärare såsom Arris, Exit, Jean Paul, Mulle Meck, Ralph Lauren, etc. Jag vill bedriva en hållbar avel där mina val tar avstamp i fakta, och ett av mina långsiktiga avelsmål är att minska antalet defekter i avelsbasen hos våra hoppkaniner. Om vi kan lyckas med att konsekvent utesluta alla kaniner med hög risk att nedärva bettfel ur aveln (då talar jag främst om föräldrar, syskon, halvsyskon och tidigare avkommor till kaniner som nedärvt bettfel) och hela tiden bedriver en avel där den matematiska bettfelsrisken sjunker, skulle vi till sist bli av med defektproblematiken hos våra hoppkaniner. Om utavlar med defektfria kaniner minskar risken för bettfel med 50% för varje led, minskningen blir långsammare när båda kaniner har bettfel bak i stammen, men minskningen i risk finns där om en är noggrann med att matcha rätt individer. Metod och felkällor För att ta fram den matematiska bettfelsrisken har jag räknat avkomman efter en kanin som lämnat bettfel bär 50% risk att själv bära på bettfelsgenen, samt risken för avkomman efter en kanin vars (annan) avkomma lämnat bettfel ligger 25%. Detta för att all forskning visar på att genetiskt bettfel nedärvs med en autosomal reccessiv nedärvning, vilket förenklat innebär att det krävs två anlag för att bettfelet ska visas. Metoden jag använder för att beräkna bettfelsrisken är inte perfekt och kan ge olika resultat beroende på vilka faktorer en räknar in. En felkälla kan tillexempel vara att när två bettfelsbärarare får en avkomma utan bettfel är risken 66.6% att kaninen bär på genen och inte 50% som min beräkning tar hänsyn till (rita korsningsschemat så förstår ni kanske vad jag menar). Jag räknar inte heller bettfelsbärare som ligger i linje med varandra. T.ex räknar jag inte Exit och Emmi som en del av risken, eftersom de ligger bakom Damon. Detta för att det inte har någon påverkan på hur genen ärvs hur många kända bettfelsbärare som finns bakom en annan konstaterad bettfelsbärare. Trots att den matematiska osäkerheten i mitt system som innebär att resultatet kan variera med någon procentenhet kan modellen för hur jag räknar ut bettfelsrisken användas som en indikation för hur stor den verkliga kända risken egentligen är. Min riskbild När jag tog den här kullen ansåg jag personligen att det endast finns en extra riskfyllda individi denna stam. (Med extra riskfylld menar jag då högre risk än vanligt om en avlar hoppkaniner.) För mig är det Damon (Laylock’s S Ch Goodwill Hunting) från Iconas sida som jag anser som en högriskindivid. Damon finns i fjärde led och båda Damons föräldrar var konstaterade bettfelsbärare. Damon har lämnat många fina avkommor och det har aldrig uppkommit någon defekt efter honom. Hans barn fick i sin tur många avkommor där det länge inte uppstod någonting, därav var det många som väldigt länge antog att han var “ren” trots sin härstamning. Det finns ju rent matematiskt en 33.3% chans att han var skulle vara fri från bettfelsgenen. I början av 2018 tjuvparades dock en utav hans söner, Ekbackens Kringel Krångel, och lämnade en unge med bettfel. I vanliga fall innebär detta att Damon skulle bära en 50% risk att vara bettfelsbärare, men eftersom hans föräldrar också lämnat bettfel pekar det mot att han skulle vara boven i dramat. Rent matematiskt ökar det risken till 66.6%. Det är dock inte konstaterat att Damon var en bettfelsbärare, och det går inte heller att friskriva E. Kringel Krångel’s moder, som även hon har ett par ifrågasättbara led bakom sig. Om Damon var en bettfelsbärare skulle risken för att en unge ur denna kull ligga på 6,25%. Ifall en ger Damon “benefit of the doubt” skulle risken ligga på 3,12% för ungarna ur denna kombination. Kort sagt kan vi säga att risken ligger något däremellan.
Efter att denna kull föddes kom det fram ett andra bettfel hos en släkting till ungarna. Något för mig väldigt oväntat trots att jag var väl instuderad i stammen sedan tidigare. Åkerby’s kaniner gick ut på instagram med att Fortunas Paramount “Alvin” lämnat bettfel med Phyllobates vittatus. Pappa till Fortunas Paramount är Fortunas Bo-Kasper “Bosse”, vilket även är Iconas morfar. Detta är en riskfaktor jag ej kände till innan jag tog kullen och jag kan helt ärligt inte svara på om jag hade tagit kullen ifall jag visste detta i förväg. Bosse har alltså 50% risk att vara bettfelsbärare, vilket i sin tur innebär att denna kull har en 6,25% risk att bära bettfelsgenen från Bosse. Alvins mamma, Midgårdsolens Arista, har sedan tidigare en avkomma som lämnat bettfel, vilket har lett till att vissa (framförallt de som aktivt avlar på led med Bosse i) pekar mot att bettfelet istället skulle kommit från henne. Pappan till Aristas avkomma som lämnat bettfel heter Flamencos Santorini “Liam” och kruxet är att han har själv en annan kull med en annan hona där en unge lämnat bettfel (Milleniums Tinwe). Därför har samma ursäkt användts för att friskriva Arista tidigare från det bettfelet. Om en kollar på stammarna har Bosse större matematisk risk att bära på bettfel jämfört med Arista utifråna att han är släkt med kaniner såsom Kasper och Love, men samtidigt kan det bero på att Aristas stam är mindre använd i aveln och därför har defekterna inte visat sig. Det jag försöker visa är att det finns bra argument på båda sidor av debatten när det kommer till vilken av Alvins föräldrar som ska friskrivas skulden från bettfelet, men sanningen är den att defekter är komplexa, mycket är upp till slumpen och vi kan i dagsläget inte dra någon slutsats utifrån den fakta vi har. Helt enkelt får vi räkna med att skillnaden i risk mellan Arista och Bosse är skillnaden mellan ett myntkast, 50/50.
Summerat innebär det att min upplevda risk för att en unge ur denna kull skulle ha ärvt bettfelsanlaget ligger mellan 9,3-12,5%. För vissa kommer dessa a siffra kännas låga, för andra kommer det tolkas som en hög risk. Jag har ännu inte tagit ställning till om jag själv kommer att avla vidare på dessa ungar, men jag kommer inte sätta ett avelsförbud. Det är upp till mina köpare hur de väljer att ta ställning till den risk jag presenterat i sin eventuella avel. Jag vill understryka att jag hade inte tagit denna kull om jag trodde den skulle resultera i sjuka ungar eller missgynna avelsbasen på något sätt. Denna gång hade jag oturen att ett bettfel dök upp efter att kullen var född. Jag kan dock glädja mig vid att alla kaninungar har korrekt bett och är fullt friska, vilket är vad jag framförallt vill förmedla till dig som är osäker på vad allt detta snack om defekter hit och bettfel dit innebär. Varför väljer jag då att avla när jag är medveten om denna risk? Det är alltid en risk att avla. Det finns inget gentest för kaniner, ingen garanti någon uppfödare någonsin kan lämna att sina kaniner är fria från defekta gener. Den som någonsin säger att de garanterar att sina kaniner är 100% defektfria ljuger. När vi avlar hoppkaniner kommer det med ett bagage av defekter. I princip ALLA kaniner avlade för hoppning i Sverige idag härstammar från någon av kaninerna jag nämnde i den första listan som är relaterade med någon form av defekt. Dem allra allra flesta hoppkaniner idag har en matematisk bettfelsrisk långt över 10%. Det jag vill säga med det är att om jag hade tagit en kull på vilken hona som helst, istället för Icona som nu har Exit bak i stammen, hade risken ändå varit liknande hög. Vill en undvika defekter måste en avla s.k helt obesläktat, och även då finns det inga garantier på att det skulle ha varit ett säkrare val. Jag anser att det vore ohjälpsamt att “kasta bort” allt det avelsarbete som pågått i över trettio år med att ta fram bättre och bättre hoppkaniner och börja om från ruta ett. Jag anser dock att det finns ett stort värde att blanda in obesläktade kaniner i våra besläktade hoppkaniner för att få in nytt blod och bredda avelsbasen. När en gör detta med raser som känt är fria från defekter, som t.ex gottlandskaniner, belgiska harar, holländare, englar, frassar, rexar etc. minskar risken med 50% per generation. Det är där mina avelsmål ligger, att bevara hoppleden och alla dess framsteg i att ta fram duktiga hoppare samtidigt som jag vill minska risken för defekter hos kommande generationer. Det är lätt att haka upp sig på de negativa namnen i föräldradjurens stammar, men denna kull tas i syfte precis i linje med de avelsmålen. Icona kommer från en stam som utgörs av 20% belgisk hare, och hennes farfar härstammar från korsningar med främst holländsk kanin, båda två raser bettfelsproblematik . Timo är själv besläktad med väldigt få stora led, och är en perfekt kanditat i mina ögon för att dra in nytt blod. Även Timo har mycket hare bakom sig, samt rasen beige som också saknar bettfelsproblematiken som ofta kommer med de mindre och plattnosade dvärgraserna. Timo har vad de flesta skulle kalla för en “ren” stam, även om Kasper och Bove förekommer. Detta är en kull jag tror på väldigt starkt, både på kort och lång sikt. Jag tror att det kommer att resultera i konkurrenskraftiga, hälsosamma och talangfulla hoppkaniner. Som nämnt tidigare har jag valt att inte sätta några avelsrestiktioner på ungarna, men de kommer att säljas med avelsrekomendationen att tänka efter före en parar och att undvika avla in högriskindivider för bettfel för att fortsätta minska defekterna i avelsbasen. Åtgärdsplan Somsagt är det ytterst osannolikt, men slumpen spelar fortfarande en stor roll och det finns alltid oföruttsedda faktorer i sådana här beräkningar, att en genetisk defekt skulle uppstå. Ifall det skulle hända tar jag på mig hela mitt ansvar som uppfödare. Ifall oturen skulle slå till kommer följande åtgärder att tas:
0 Kommentarer
22/3/2019 0 Kommentarer Testparningar”Testparningar”.
Dvs. att para två nära besläktade individer för att kontrollera om defekter ligger i stammen, t.ex syskonparning eller far-dotter parningar. Detta är inte något som är supervanligt inom hoppaveln, men det händer att uppfödare tar sådana kullar då och då för att testa sina linjer. Ofta pga att en har en individ där en misstänker bettfelsgen av olika anledningar och vill kunna ”friskriva” kaninen genom en ren testparning med hög inavel. Många gånger applåderas detta som ett ansvarsfullt sätt att hantera defekter, men herregud! Tänk lite, att testpara, där en misstänker att bettfelsgenen eventuellt skulle finnas, är att medvetet avla fram en kombination där defekter är troliga att uppstå! Kom ihåg att djurskyddslagen säger direkt att de djur som nedärver missbildningar, eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga funktioner, får inte användas i avel. Detta är alltså inte bara omoraliskt, utan även olagligt! Dessutom är en defektfri testparning ingen garanti på att defekten inte finns där. Slumpen spelar stor roll när det kommer till genetik! Så snälla, misstänker ni att kaninen kan bära en bettfelsgen eller annan defekt -Ta den ur avel. Det är den enda rationella saken att göra. Visst kan det suga att behöva ta ur en duktig hoppare ur avel eller inte få en avkomma efter sin ögonsten bara för att det KAN finnas en defekt gen. Vill vi bedriva en långsiktigt hållbar avel måste vi minimera defekter hos våra Hoppkaniner, och det innebär att vi måste göra de uppoffringarna ibland. Jag har själv tagit ut min fina fina ¡Vamos! ur avel pga ett halvsyskon och pappans halvsyster båda lämnat bettfel. Planen var när jag köpte honom att han skulle gå i avel, och visst skulle jag älska att ha en avkomma efter min gulleplutt, men jag anser personligen att risken är alldeles för stor för att han själv ska bära på bettfelsgenen för att det ska vara hållbart eller moraliskt att avla på honom. Jag förstår att för en uppfödare, som länge arbetat med en linje, kommer det suga skit att behöva ta ur hälften av alla sina avelsdjur ur avel om något skulle uppstå. Det är supertragiskt, speciellt eftersom flera av djuren KAN vara helt friska, men vad är alternativet? Blunda, avla vidare, och fortsätta förpesta vår avelsbas med defekta gener? Testpara och riskera att orsaka lidande genom att medvetet avla fram defekta ungar? Det otroligt gynnsamma med att avla på Hoppkaniner är att vi har en enormt stor avelsbas, då det inte finns några raskriterier. Som drabbad uppfödare får en helt enkelt bygga upp igen. Observera att jag inte nödvändigtvis pratar om att vi måste plocka bort hela led, jag säger inte att varje individ med Arris, Exit, Saga, Jean Paul, Love, Mulle Meck, Kasper, etc. i stammen måste tas ur avel, men vi bär alla ett ansvar som kaninhoppare att plocka ur högriskindividerna ur avel. Som uppfödare bör du tänka minst tio gånger extra om du ens funderar på att ta en kull efter en individ där du vet att förälder/avkomma/syskon lämnat defekt. Och som Kaninhoppare, som köpare, har du ett ansvar att själv tänka efter vilken slags avel du uppmuntrar när du köper en kaninunge ur en kombination med hög risk för defekt. Även om du själv inte har för avsikt att avla. Vi kan inte låta vår egen själviskhet gå ut över våra kaniners hälsa! En frisk kanin är värd mer än alla titlar och certifikat i hela sporten! Tack. -Ellen 13/10/2018 0 Kommentarer Berika buren!Kaniner är inte gjorda för att sitta ensamma i små fack. Dem är gjorda för att röra sig på stora ytor och bo i hålor i jorden tillsammans med andra kaniner. Ändå är det så dem flesta av oss håller våra kaniner, på små ytor utan sällskap. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad av att ha möjligheten att ha mina kaniner i häng (och ändå känner jag ibland att mina 6 kvadrats häng är alldeles för små), men jag förstår också att det inte är ett alternativ för många kaninägare.
Hur många timmar om dygnet spenderar en kanin i sin bur? Hur mycket tid i hage en normal “fack kanin” får varierar stort, och bland våra hoppkaniner hur länge och hur ofta dem får komma ut i sele och koppel. Oavsett så spenderar kaninen merparten av sin tid i buren. Att höja kvalitén på buren är det lättaste och mest effektiva sättet att höja levnadsstandarden för en kanin. Då menar jag rent praktiskt, för självklart vore det drömmen om alla kaniner kunde bo på stora lösdrifter eller för innekaninerna att gå frigående inomhus. Sen är att skaffa en kompis till sin kanin ett väldigt bra sätt att höja levnadsstandarden, kaniner med en artfrände är betydligt lyckligare, men det är tyvärr inte möjligt för alla kaniner. Har en en okastrerad hane är det inte att rekommendera. Och om en har små fack/burar på säg ca 140x70x70 kan det vara svårt att få två kaniner på ett säkert sätt att samsas på de ytorna. Hur kan en då utnyttja en liten yta för att göra den så stimulerande och trivsam för kaninen som möjligt? Först och främst ska kaninen ha minst en sitthylla som den kan hoppa upp på, det säger tillochmed JBVs lagar angående hur en får hålla kaniner. Det få tänker på är hur en placerar sitthyllan i facket/buren. Kaninen använder hyllan för att ha koll på läget, för att få bättre sikt. Att placera hyllan så att kaninen kan se ut ur buren är att föredra. Kaniner är riktiga kontrollfreaks, dem vill veta vad som händer hela tiden. Detta märks väldigt väl på speciellt Icona i sitt häng. Det finns flertalet sitthyllor, men hon väljer alltid den stubbe närmast gallret där hon kan se ut över resten av trädgården. Hon spanar efter faror, kanske katten, men också efter min pappa som kommer med godsaker åt henne då och då. Ibland kan en se att hon aktivt tittar efter något, men oftast väljer hon den platsen för att sitta och chilla. Kaninen är ett bytesdjur och därmed ett flyktdjur, för att må bra måste dem ha platser där de känner att de kan gömma sig i sin bur. En kan köpa flertalet “hus” för kaninen att gömma sig i på djuraffärerna, men det är sällan kaninen kommer väljer att använda dessa. Det är för att de endast har en ingång och utgång, gömmer sig kaninen där är den instängd i ett hörn om rovdjuret kommer. I naturen har kaninens hålor flera “nödutgångar”, och ger en dem hus som efterapar detta, kommer de att användas mer flitigt. Gömställena ska ha minst två öppningar. Vid platsbrist i ett litet fack/bur kan en med fördel placera ett sådant hus under sitthyllan, eller låta taket av ett sådant hus vara sitthyllan. Vilda kaniner spenderar ca 60% av sin aktiva tid med att beta grovfoder. Vikten av fri tillgång på ett bra hö tror jag inte har undgått någon, men att repetera det en gång till tror jag inte skadar någon. Kaninen behöver hö för sina tänder, för sin mage och för sin mentala väldfärd! Att berika buranra med annat gnagmaterial, pinnar, grenar, kvistar av olika träslag och tjocklek är också ett jättebra sätt att stimulera kaninen och förebygga stereotypa beteenden som gallerbitning. Om din kanin äter pellets, skrota skålen! Kaniner är gjorda för att söka sin föda, att sprida ut pelletsen i buren är verkligen den simplaste aktiveringen. Kaninen har även ett stort behov av att gräva. Att inte snåla på ströet gör hjälper, men med stor fördel kan en sätta in en grävlåda med sandlådesand eller mer gräv vänlig jord. Det behöver inte vara särskilt krångligt, en vanlig kattoalett fungerar superbra. Vill din kanin inte använda lådan prova dig fram med grävmaterialet tills du hittar något kaninen trivs med. I ett litet fack eller liten bur blir kaninen lätt stillasittande. Detta orsakar flera problem för kaninen, skelett och muskelsvaghet bland annat, och är svårt att lösa när det inte finns någon yta att spela på. Är en lite smart kan en dock planera placeringen av t.ex vattenskål/flaska och höhäck så att kaninen måste transportera sig genom buren så mycket långt som möjligt. Två skutt mellan höhäcken och vattnet är två skutt extra motion flertalet gånger om dagen. Detta var nog väldigt basic, basic. Det en ska komma ihåg är att små saker kan göra en stor skillnad för kaninens välmående. Men hur är det med aktivering och berikning i burarna? Kaniner är naturligt nyfikna, dem gillar att utforska nya saker. Mitt bästa tips är att hela tiden placera och byta ut nya föremål i burarna ger kaninen något att utforska, en spade, en kaninhoppningsbom, ett gammalt gosedjur, en gympadoja... Nya lukter, intressanta texturer, saker dem aldrig sett förut att undersöka tycker dem flesta är en kul berikning. Det skapar också ett mod hos många osäkra kaniner, lite gratis miljöträning på köpet med andra ord! Vissa kaniner gillar leksaker, som t.ex bollar i naturmaterial, andra tycker det är totalt ointressant. Dem flesta gillar ätbara saker dock. Att ge kaniner små pussel med godbitar är ett bra sätt att mentalt aktivera en kanin i buren. En toarulle fylld med några bitar godis och ihopvikta kanter är ett klassiskt exempel på ett roligt pussel. Att hänga upp en bit morot i taket av buren med hjälp av en bit tråd eller klädnypa brukar hålla dem sysselsatta ett tag. Mina kaniners personliga favorit är när jag tar en tom vaniljsockerburk och borrar hål i den för att sedan fylla med små bitar godis, lukten av vaniljsocker gör det hela mycket mer intressant. Vad tycker du är viktigt för att kaninen ska må bra? Hur arbetar du med att berika dina burar och göra dem så trivsamma som möjligt? Har du några egna tips på hur en kan aktivera sin kanin i buren? Kommentera gärna dina egna tankar och åsikter så kan vi vidareutveckla tankarna kring kaninhållning. //Ellen 10/10/2018 0 Kommentarer Hur är läget?Nu var det ett tag sedan något publicerats här, och för er som inte följer mig på alla andra sociala medier så kan jag meddela att detta inlägg skrivs ifrån Colombia. I slutet på Augusti åkte jag hit som utbytesstudent och jag kommer komma hem igen till Sverige sommaren 2019. Det är dock inte vad den här bloggen handlar om, men för er som är nyfikna och vill veta mer får ni gärna titta in på min andra blogg om mina äventyr: nouw.com/ellendowling
Det innebär iallafall att jag har en liten paus i det fysiska kaninlivet just nu, men det hindrar mig inte från att planera inför framtiden och skriva här. För er som följt bloggen under en lite längre tid kanske märkt att hemsidan har fått en liten makeover. I stora drag har jag bytt namn från "Dowlings kaniner" till "Iconic's Hoppkaniner" och publicerat lite texter om bland annat gården. Till 2019 ska jag dra igång ett litet avelsarbete på hoppkaniner, målet är att både Vimsa och Icona ska få varsin kull. Jag har smått börjat spana på lite lämpliga hanar och nu väntar jag mest på svar. Kaninerna är ute i varsitt foderhem, alla är kvar i klubben, så jag följer dem på avstånd. Hittills verkar det som om hemmen har prickat rätt, så även om jag saknar dem något otroligt vet jag att dem har det bra. Här i Colombia har jag ganska mycket tid över så jag ska försöka få ut lite fler inlägg nu. Senaste veckan har jag hållit på att knopa ihop en text om min syn på avel om mina avelsmål, så vi får se när den publiceras. I brist på annan inspiration tackar jag så mycket för mig, klappa era kaniner från mig för jag har inga egna kaniner att klappa för tillfället, så hoppas jag att ni hör lite mer kanintankar från mig framöver! 21/6/2018 1 Kommentar Fyra pinnar i medelsvår?¡Vamos! Den 12 juni tog han sin tredje medelpinne upp till svår. Då hade han gjort totalt 3 starter i medelsvår. Sex dagar senare, den 18 juni, debuterade han svår, utan att ha sett ett enda svårhinder. Jag hade inte hunnit träna honom pga skolavslutning och andra diverse saker som var tvungna att gå före. Debuten gick väl som en kan förvänta sig. ¡Vamos! ville gärna göra rätt, ville gärna klara hindren, men de var otroligt stora. Vi tog väldigt lång tid på framhoppningen. Vi Vi behövde känna in den nya höjden och längden. Han klarade aldrig en maxad svårbox innan vi gick in på banan. Sex fel i bana (varav ett lyft) och ett i korrigering, totalt sju fel. Det kändes ju lite halvdant kan man säga. Han gjorde sitt bästa, men det kändes som en riktig törn i självförtroendet hos honom. Lilla lilla ¡Vamos! framför de stora svårhindrena. Som förare kände jag mig misslyckad, jag borde inte debbat honom så oförberedd. Igår tog jag tag i att träna med honom. Jag satte upp en slinga på fyra hinder, en tvåa med medlut, ett längre hinder uppsatt som mini höjd i framkant och upp i bak, en etta och en maxad box. Alla hinder var på maxad medel. Till min lättnad hade han inte alls förlorat någon hopplust eller vilja av att debutera svår, för han körde på som vanligt i sin glädje att få se hinder. Successivt höjde och längde jag hindren, snart var alla fyra maxad svår. Han bara fortsatte att flyga över, helt obrydd. Kanske kommer vi lyckas övervinna svårklassen med lite tid och träning iallafall. Kommer nästa svårstart kännas bättre? Jag vet inte, men jag hoppas det.
Visst gjorde jag som förare ett halvkasst val att debutera min kanin för tidigt, men det är inte ovanligt. Det är mer sällsynt att någon säger “Min kanin klassade upp sig förra tävlingen så jag vill starta UT i medel för han känns inte redo” än att en debbar sin kanin utan att ha tränat på de nya höjderna. Jag önskar att jag hade tänkt på det, för våra kaniners självförtroende tar skada. Medelsvåren är en klass där kaninen behöver få landa. Det är inte ovanligt att uppklassningen från medel till svår går väldigt fort. Samtidigt är steget mellan medel och svårt väldigt stort höjd och längdmässigt. Vi har också en regel i SKHRF som hindrar kaniner under 10 månader att starta svår. Därför tycker jag det är att 2019 är året då fyra pinnar i medelsvår röstas igenom på stämman. Fyra pinnar i medelsvår skulle minska antalet för unga svårklassade kaniner, ge möjlighet för kaninerna att landa och skapa ett mer intuitivt pinnsystem där det är 3 pinnar i lätt, 4 pinnar i medel och 5 pinnar i svår. För ett tag sedan hade jag en omröstning på instagram om vad jag skulle skriva om här på bloggen, och avel var helt klart det populäraste ämnet. Jag tror detta beror mycket på att (förutom att det självklart är ett väldigt spännande ämne) vi är så rädda för att öppna diskussioner kring det. Vilka led är ok att avla på? Är obesläktat positivt eller negativt? Går det att undvika defekter och i hur stor utsträckning har en som uppfödare ansvar att göra det? Vad är objektiv information om våra hoppled och vad är smutskastning och skvaller?
Avelsdebatterna blir ofta heta och många tar det väldigt personligt. Att ifrågasätta någons avel är att ifrågasätta någons val. Det gör att en ofta riktar taggarna utåt när en känner att en måste försvara sig. Jag vill på något sätt ändå trycka på vikten av att ändå våga ställa frågor, öppna till diskussion och prata om avel. Om det görs på ett respektfullt och trevligt sätt (vilket tyvärr inte verkar vara en självklarhet, speciellt på sociala medier) är folk 99% alltid glada att dela med sig av sina tankar och åsikter. Det finns så mycket kloka tankar och synsätt en går miste om när en enbart diskuterar med folk som understödjer ens egna åsikter. Jag vill även uppmuntra om att inte snacka så himla mycket skit om andras avel. Istället för att säga “Uppfödare X är så oseriös som avlar på dittan och dattan” eller skriva ut något svårtolkat inlägg på instagram om hur “hoppaveln går åt pipsvängen till följd av personer som avlar på det här och det där sättet”, dela med dig om hur du själv tänker på din egna plattform utan att framställa andra som avlar annorlunda än du som idioter. Just dethär med att skriva ut på sin egna plattform är viktigt. När det kommer till kritan har du inte ansvar över någon annans avel än din egen. Du ska stå för de beslut du tar, inte någon annans. Det blir så dålig stämning av att vi lägger oss i varandras avel. Det innebär inte att vi inte ska diskutera och argumentera för våra val, utan att vi skall förklara “såhär gör och tänker jag, därför att” snarare än att säga “gör inte sådär, gör såhär istället”. Jag vet att ni som ville att jag skulle skriva om avel troligtvis föreställde er att jag skulle skriva om mina egna åsikter och tankar kring hoppavel, och jag lovar att ett sådant inlägg är påväg. Ville bara skriva av mig lite om detta ämne också. När jag tänker på det går det budskap jag vill få fram att applicera till flera ämnen än bara avel. Sammanfattningsvis ville jag med detta inlägg påminna om att visa respekt, vara trevliga, hålla god ton, och vara öppen till att det alltid finns mer att lära. Ha en bra vecka! Ge din(a) kanin(er) lite grönt gräs från mig och ha det gott! 4/6/2018 0 Kommentarer Resan mot en domarlicens
2/5/2018 0 Kommentarer Hej igen!Här har det varit tyst ett tag… Men nu är jag tillbaka!
Mycket har varit på gång, både med kaninerna och med livet i övrigt. Förra helgen (21-22 April) var det SKHRFs årsstämma i Landskrona arrangerar av Skånes Kaninhoppare. Det var första stämman för mig och det var otroligt kul, lärorikt och intressant. Helgen var fylld utav många spännande diskussioner och flera riktigt bra motioner röstades igenom. Även en utav mina egna motioner gick igenom vilket känns väldigt kul. Vi i klubben som skulle till stämman möttes upp klockan 02:00 för att sedan anlända på morgonen i Skåne, så rejält trött hann jag bli mot slutet av dagen. Speciellt eftersom jag inte sov något i bilen. Men det var helt klart värt det! Under Söndagen var det föreläsningar hela dagen, vilket var otroligt spännande och givande. På morgonen var det “Öppet forum” med Domarkommitén där det bland annat diskuterades kring logiska banvägar i krok, motlut och heltäckande plank. Känns som en bra uppvärmning inför domarlägret nästa vecka. Helt ärligt är jag sjukt nervös. Jag tror dock det kommer gå bra, alla domare har hjälpt mig supermycket med att förbereda mig och delat med sig av sina tankar. Nu måste jag bara banka in reglementet i hjärnan ordentligt. Med kaninerna så rullar allt på. Framförallt är de glada över gräset som börjat titta upp, men också den extra uppmärksamheten som kommer med de ljusa kvällarna. ¡Vamos! och jag är verkligen nära ett genombrott gällande att bli upplockad i buren/hagen. Lite mer socialträning och sedan kommer det vara löst. Icona har tagit sig igenom värsta brunsten och Vimsa och jag arbetar fortfarande på att lära känna varandra och bygga upp ett starkare band. Icona och Vimsa har fått flytta ihop, och de verkar trivas bra. Jag håller faktiskt på att skriva ihop ett inlägg om mina tankar kring att sätta ihop kaniner, men jag vill nog finslipa på det lite till innan jag publicerar det. Tävlingsmässigt är alla i toppform till utesäsongen, även fast Icona kanske har blivit liiite tjock. De senaste tävlingarna har kaninerna gått super. Alla har verkligen gett järnet på banan och det har blivit en del pinnar. ¡Vamos! har tillochmed klassat upp sig i krok, så det blir debut till helgen hos ULKH. Hoppas ni har en trevlig vecka! Ge din/dina kaniner ett maskrosblad från mig och njut av våren. Kram Ellen. 13/3/2018 1 Kommentar Rak Vs. KrokNi som följer mig på instagram vet säkert redan detta, men för en vecka sedan så födde Icona sina ungar. En svart och en svartbrokad, båda hade diat och fått lite päls när jag kom ut till dem. Båda låg dock utanför boet och väldigt stilla. Troligtvis hade de lyckats råka följa med ut ur boet och frusit ihjäl under sitt första levnadsdygn, vilket känns otroligt sorgligt för mig och för många av er som lagt intresse. Det är stunder som dessa en påminns om hur skört livet verkligen är… Icona mår iallafall fint. Pigg och glad, men det syns på henne också att hon har vilat ett tag nu. Med aveln kommer vi nog att vänta fram tills sommaren 2019, nu ska vi satsa på SM istället. Häromdagen anmälde jag Icona till första tävlingen efter dräktighetsvilan, vilket blir Vårcupperna hos 08. Det blir både dubbla Krok Svår och dubbla Rak Elit, varav i kroken är det svårdebut. Jag är faktiskt rätt nervös inför Krok Svår med Icona. Icona är en typisk rak-kanin, hon är bra på att gasa och köra sitt egna race. I kroken så blir hon mest störd över att jag ska vara med och lirka i kopplet och pilla på henne. Hon är hindersökande på det viset att när hon ser hinder så vill hon köra på allt hon kan mot det, men det svåra blir när hon “hakar i” fel hinder eller inte ser nästa direkt efter hon landar. I medelsvåren är det lugnt om en får ett litet halvtaskigt avsprångsläge, men i svåren så är hinderna så stora att det blir viktigt att kaninen hoppar av på rätt plats om den ska klara det.
Frågan om en föredrar rak eller krok är inte helt ovanlig. Mina kaniner går bäst i rak, vilket såklart är kul. Rak är nog lättare för de allra flesta förare och kaniner. Men jag tycker ändå att krok är lite roligare. Samspelet mellan kanin och förare sätts verkligen på prov när man entrar en klurig krokbana. Det krävs också mycket mer av både kanin och förare i en krokbana utöver samspelet. Kaninen måste fokusera på sin förare och fokusera på att hitta nästa hinder på ett helt annat sätt. Hinderna behöver ibland tas i ofördelaktiga vinklar för kaninen om vägen blir halvtaskig, vilket gör att kapaciteten för att ta sig över själva hindret behöver vara högre än i en rakbana. Kaninen måste helt enkelt vara en lite skickligare hoppare när man hoppar krok. Rakbana å andra sidan handlar mycket om rytm, tempo och hindersäkerhet. Med rytm menar jag att kaninen tar lika många språng mellan varje hinder. Kanske tänker en inte på att det är så viktigt, men för att hålla tempot och inte dra med sig en massa bommar i fram eller bakkant så är rytmen väldigt viktig. När rytmen stämmer ser loppet mycket mer harmoniskt ut, prova att räkna sprången mellan varje hinder när du tittar på en duktig rak-kanin nästa gång så ser du vad jag menar med att den nästan alltid kommer in rätt på hindret. Då behöver en inte heller hela tiden korrigera. Undantaget är när banan är ojämnt byggd. Tempot blir också viktigt i rak, inte nödvändigtvis så fort som möjligt, utan att det är idealt för kaninens hoppstil. Hindersäkerheten är kanske det viktigaste. Om kaninen kan lösa alla kluriga hinder och hoppa av både på för korta och för långa avstånd så löser det sig oftast i slutändan. Jag skulle säga att de tre grejerna väger tyngst i rak, men de spelar även stor roll i krok. I krok finns det så många faktorer, att loppet blir lite mera spännande. I framtiden tror jag att ¡Vamos! kommer att bli min bästa krok-kanin. Han litar på att jag ska visa vägen och lyssnar på mina signaler på ett helt annat sätt än mina tjejer.. Han vill ha stöd av mig på ett helt annat sätt, han tycker om att jag är “med” och pillar och har kontakt. Var föredrar du? Rak eller krok? Och varför?
|
BloggBloggen handlar om allt möjligt som rör kaniner. Som kaninhoppare är det en del reflektioner över sporten. Det handlar om träning och tävling och arbetet som läggs ner på kaninerna men också i viss mån analyser av mina egna kaniners utveckling. Även min utveckling som förare och tankar om avelsarbetet skriver jag om på bloggen. Tanken är att bloggen ska ta upp kaninhållning mer generellt i ett bredare perspektiv samtidigt som det är inriktat på min upplevelse som kaninhoppare.
Min förhoppning är att du som läsare ska kunna få nya tankar och idéer om kaniner, kaninhoppning och kaninhållning. Jag vill dela med mig av min infallsvinkel och även ta del av din, för det är så vi kan vidareutveckla kaninlivet och kaninhoppningssporten. Kommentera om det är något speciellt ämne du vill att jag ska skriva om! Arkiv
Juli 2020
Kategorier |